Monty och jag på Kuba

Min trädgårdssnubbfavorit nr2 efter Hugh, heter Monty Don, som jag nämnt förut i andra inlägg. Han är en trädgårdsmästare i UK, och har haft flera programserier om trädgård, odling och småbonderi.  En av alla hans serier heter "All världens trädgårdar" på svenska, och går just nu på  SVTplay. Passa på att kolla lite, det finns något för alla som gillar att resa och odla. Nog att jag gillar resor och odling, men reseprogram är jag just nu inte så inne på, utan vill komma nära jorden, där det växer på riktigt. När Monty berättade att han i slutet av programmet skulle besöka Kuba spolade jag fram, då den delen av min själ som fortfarande vibrerar för Kuba inte kunde vänta genom resten av programmet.

Där gick Monty runt, kanske på samma gator som jag gått, dansat eller åkt moppe fram på. För många år sedan reste jag nämligen runt i Sydamerika, där jag tog avstamp i Havanna, och lärde mig spanska och salsa på två veckor. Salsan tog väl överhanden, men det hör nog till. Spanskan kom ifatt senare i Peru och Bolivia där jag reste runt själv. Då skulle jag aldrig kommit mig för att leta upp alla dessa trädgårdar och odlingsparker, så kallade Organoponicos, eller Huertos. Nu satt jag och log, gladd över kubanernas inre driv att överleva och göra det bästa av sin ö, sin stad, sina liv utifrån povra förutsättningar. Tårar samlas fortfarande i mitt öga när jag tänker på deras isolering. "Kuba- framtidens land" stod det på en tidningsframsida på värdsfamiljens köksbord en dag. De flesta visste nog att det var propaganda, men de insåg nog ändå inte hur illa propagandan och isoleringen var. Vad ett modernt liv utanför Kuba skulle innebära. Staten försedde varje medborgare med en säck ris, som värdfamiljens mormor rensade för hand på samma köksbord som tidningen en annan dag legat på. Varje medborgare får ett bröd om dagen, som de hämtar ut ur en statlig brödutdelningskiosk varje dag, med sitt lilla brödstämpelhäfte i handen. Kryddor och frukt och grönt var lyxvaror.

En gatukiosk, Kubas svar på 7/11

Jag gick till två marknader under min vistelse i Habana. En blev jag lurad till, och betalade lika många amerikanska dollar som jag borde betalat i kubanska pesos. Mitt första fruktochgrönt shopping, med en shoppingassistent till man som givetvis behövde alla pengar han kunde få, och därför tog mina pengar och låtsades ge mig fyndpriser bland fruktstånden, gick därför på 60 kr för fem frukter, istället för kanske 6 kronor, eller kanske skulle det blivit 6 öre? Kubanska peson var en tiondel så dyr som den amerikanska dollarn, och amerikanska dollars är även en biljett in till finare kiosker, affärer och restauranger för kubanerna.
Efter att jag intsett hur lurad jag blev, och då tog det personligt och kände mig rånad, även om det bara gällde 60 kronor, ville jag knappt gå ut på kvällen. Men Havannas atmosfär fick mig att glömma mitt första turistmisstag snabbt. En mojito och ett fantastiskt salsaband fick mig på andra tankar i min vilsna, naiva backpacker/turistbubbla.

Tomaterna som fick mig att vilja ha frukt och mannen som ledde mig till..

...den annars fina marknaden.

Mitt andra besök gick lindrigare till, med mig själv som guide. Trevlig marknad med massa socialt liv, se nedan. Ett par hårda, gröna klementiner som ändå var goda, inhandlades för mina smygväxlade kubanska dollars. Som turist gav kubanska peson en biljett till alla de billiga stånden och kioskerna.

En sorts bondens marknad i Habana city.

Fruktskalare grand scale.

Nu, fem år senare, får jag alltså se hur det gror och växer bland de vackra, slitna fasaderna i Habana Vieja, och likaså bland de modernare fasaderna i Havannas innerstad och förorter. Helt ekologiskt, ursprungligen som en följd av Sovjets fall, då Kuba blev tvungna att klara sig utan dyra bränslen och kemikalier. Tänk vilken makt folket får över sina liv genom att odla sin mat. De odlar, och vet att de överlever vad som än händer politiskt i deras land. Självständig överlevnad. Som även leder till social gemenskap och bevarande av kulturarv. När jag sitter här i min soffa och skriver blir jag sugen att åka tillbaka till Kuba, och se det med lite mognare ögon. Kanske titta in bakom fasaderna och prata med odlarna, hjälpa till och handla i trädgårdarna, och inte bara salsa mig bort i karibiska natten med världens godaste mojito i handen. Det hade även varit fint att besöka min värdfamilj, särskilt mamman som kallade mig för Chiquitita bonita, och sade att hon för alltid är mamma till alla som bott hos henne. Ta med deras dotter på en bilfärd till en strand, som de aldrig skulle ha råd till. Bjuda mamman på en pizza som hon älskar, men bara har råd till ytterst sällan, som hon lagade till mig men som jag inte förstod inbjudan till och missade. Ge tillbaka allt jag fick från Kuba och de fina människorna som finns där. Kuba har mycket att lära oss kapitalistiska västerlänningar. Något mycket djupare än mojitos, salsa, shabbychic fasader, och Manana. För mig var det som att se min egen värld från andra sidan spegeln, något jag aldrig skulle kunna här hemma.

Vill ni läsa min reseblogg finns den på Resedagboken.